Det som stör mig lite är att bm inte sa något på telefon. (Det var inte min ordinarie bm som ringde mig idag eftersom ”min” bm är ledig var tredje måndag..) Hon kunde ju sagt att jag hade höga bakteriehalter (och gärna hur höga, så att man vet) och att det var kåvepenin som väntade. Nu misstänkte jag det redan, men iallafall. Hon kunde ha sagt något. Behöver all info för att hålla mig lugn. Vill ha koll.

Ringde min ”ordinarie” bm idag och talade in på hennes telefonsvarare. Bad henne ringa mig imorgon för jag vill veta hur läget är.

Har haft kraftiga hugg i magen nu under kvällen. Kan bero på att jag var och storhandlade på citygross nu ikväll och ensam lastade i 14 tunga matkassar, 1 stor kartong välling och 2 blöjpaket alldeles allena i bilen. Inte bra! :-( Har dessutom haft huvudvärk under dagen, samt den vanliga tröttheten coh illamåendet. Nej, en riktig skitdag har detta varit. ingen rolig start på veckan. Hoppas det blir bättre imorgon. Då skall jag och sonen hänga på Skansen med goda vänner. Blir nog bra.

”Hej det här är XXXXX från XXXXXXXXX MVC. Jag har ett recept här till dig som du kan hämta här imorgon bitti. Eller, förresten. Du bör nog hämta det redan idag. Jag lägger det i ett kuvert i Vårdcentralens reception på plan 4. Tack och hej.”

Jävla skit-GBS!!

Vecka 9 på måndag! Enligt många den mest kritiska veckan. Blir till att ligga i soffan och äta praliner.

Och allting gick bra. Fantastiskt bra. Jag trodde jag skulle behöva argumentera, gråta, vädja. Jag behövde bara öppna munnen och säga ”Jag är rädd för förlossningen” för att hon skulle svara: ”Jag förstår dig, det har vi ju pratat om förut vid efterkontrollen. Då gör vi så här att vid nästa möte sätter vi oss ned du och jag i lugn och ro och skriver ihop en remiss till Huddinge och Aminakliniken. Du skall inte behöva gå runt och vara rädd, utan du skall få en planerad förlossning som sker på dina villkor. Det är självklart!”. Och oj, vad glad jag blev. Och hur allting bara släppte! All nedstämdhet bara rann av mig som vatten på en gås. Och jag inser ju nu att rädslan för förlossningen var den stora boven i dramat nu när förlossningsdepressionen kom tillbaka. Hon sade även att hon höll med om att tillväxtultraljud skulle vara bra för mig med tanke på sonens storlek, så det verkar inte heller vara ett problem. Dessutom har de öppnat ultraljudsklinik i huset intill, så vi kommer inte behöva åka till Huddinge för dessa. Även nuppen ok:ade hon utan att ifrågasätta. Den remissen måste dock gå via läkare, så den 2:a skall jag tillbaka för ett läkarbesök. Då skall det även tas cellprov (vilket jag slarvat med…) samt diskuteras kring min gbs och hur vi skall handskas med den denna gång. En odling gick iväg idag så vi får se hur höga halter bakterier jag har just nu.

När jag gick hos min bm förra gången var jag som sagt för det mesta nöjd. Det enda jag kände då var väl att hon tog ganska lätt på saker och ting. Som min oro över gbs:en t ex. Överlag var hon dock fantastiskt. Men, med detta i ryggsäcken så var jag lite orolig för att hon skulle tycka att jag nojjade mig i onödan över saker och ting. Och så blev det precis det motsatta, att hon verkligen stöttade och förstod. Jag vet inte om det beror på att jag är omföderska nu och inte förstagångsföderska? Att jag tas mer på allvar? Vad tror ni som läser? (Och var inte rädd för att kommentera vare sig här eller i ”den andra” bloggen, du vet vem jag menar! ;-) )

Så skönt att ha inskrivningen klar. Nu väntar som sagt läkarbesök den 2:a, därefter kommer kallelse till nupp. Sedan återbesök hos bm i början av juni för remisskrivning samt lyssna på hjärtljud. Nu känns det fasen fantastiskt att vara gravid!! Tänk att ett barnmorskebesök var allt som behövdes! ;-)

Vi pratade lite löst om det här med att gå på samtal. Jag kände dock när jag satt där, och förstod att jag skulle ”få igenom” allt jag ville, att jag plötsligt mådde så mycket bättre. Mycket har varit oro inför förlossningen, som sagt. Så jag avvaktar ett tag. Till nästa bm-besök. Det är en månad dit. Skulle jag må sämre under tiden var jag välkommen att ringa bm så slussar hon mig vidare till någon på mvc. Känns skönt att ha ett litet skyddsnät. Och henne känner jag förtroende för, så där kommer det inte bli en jobbig grej att lyfta telefonen och be om hjälp..

Läget är så där. Nu har jag varit hos kuratorn vid två tillfällen. I fredags och igår. Skall dit igen på torsdag. Känns dock inte bra att gå dit. Det känns lite som att hon anklagar mig. Jag slutade ju gå dit förut, emot hennes inrådan. Jag kände mig helt enkelt ”frisk”. Och nu är det lite ”vad var det jag sa”-attityd från hennes sida. Hon återkommer hela tiden till det, att jag slutade komma till henne. Och nu sitter jag där igen i hennes fåtölj. Villrådig, vet egentligen inte vad det är för fel, vad jag skall säga. Känns lite som att jag säger det jag tror att hon vill höra. För jag vet inte riktigt hur jag hamnade här igen.  Kan liksom inte sätta fingret på det. Jag och F har det jättebra just nu, sonen är fantastisk. Det enda jag känt har varit dåligt på sistone är relationen till min svärmor (som fram tills nu har varit hur bra som helst), men det borde väl för fasen inte få mig att må så här? Nu tror jag iofs att det är mycket oro för framtiden som gör att saker känns jobbigt.

Jag hoppas att en hel del av oron kan skingras imorgon när det är dags för inskrivning. Jag och F har pratat ihop oss om vad vi vill komma fram till med bm imorgon. Först och främst vill jag ha aminasamtal. Det är prio ett. Sedan kommer nupp-test. Det hade vi ingen aning om att man kunde göra sist, och det vill vi göra denna gång. Där är F mer drivande, det är viktigt för honom. Sedan vill jag ha nogrann gbs-kontroll hela graviditeten. Skall ha med mig ett urintest imorgon som jag vill att de skickar på odling.

Jag tror att saker och ting kommer bli bättre efter imorgon. Efter inskrivningen. Just nu går jag bara och laddar inför den. Peppar mig själv och försöker göra mig stark. Kan inte riktigt fokusera på något annat. Känns det bättre efter inskrivningen kommer jag inte gå tillbaka till kuratorn. Jag känner helt enkelt inte att det ger mig något. Då vänder jag mig hellre till mvc och ber om hjälp den vägen. Får jag aminasamtal tror jag också att de kommer hjälpa något enormt. Nackdelen är väl att de startar ganska sent i graviditeten, som jag har förstått.

Igår var en ganska bra dag. Jag, sonen och en nära vän hade en mysig dag i ett shoppingcenter i närheten. Jag berättade ingenting om min depression (inte för att hon inte skulle kunnat vara ett bra stöd, men jag orkade helt enkelt inte) och det var nog rätt beslut. Hade jag berättat om det hade vi bara gått och ältat det hela tiden. Nu pratade vi om allt mellan himmel och jord, och för ett par timmar kändes allt bra igen. Jag tror jag behövde det.

Som sagt. Imorgon gäller det.

Och plötsligt är jag inte längre så ”rädd” för nästa mammaledighet. Om allt går vägen för oss bägge två kommer vi ju ha varandra. Underbart! :-D

Förlossningsdepressionen.

När vi bestämde oss för att börja försöka få syskon till vår son kände jag mig ok igen, det var därför vi ”vågade”. Jag hade gått hos en kurator, jag hade själv gjort en väldans massa saker som bidragit till att jag kände mig bra igen. Och så nu, ett bakslag. Vid värsta möjliga tidpunkt, mitt i trötthet och illamående när energin är obefintlig. När jag borde vara glad och lycklig över livet i magen, njuta till max av tiden hemma med min fantastiska son. Vi skulle göra så mycket roligt. Istället har han just nu en mamma som hasar runt i pyjamas här hemma med otvättat hår, som ligger som ett kolli i soffan och gråter, som inte orkar busa och leka. Och han är så fantastisk. Han ligger där snällt i sitt lilla babygym och jollrar, eller bredvid mig i soffan. Och det känns så hemskt att han på något sätt verkar förstå att det inte är läge att gnälla, utan att det är läge att vara tyst och snäll så att han liksom inte märks. Ibland ligger han och tittar på mig, liksom undrande. ”Skall inte mamma leka med mig alls idag?”, och då kommer floderna av tårar igen och jag känner mig som världens sämsta mamma.

Sist när jag hade förlossningsdepressionen så gjorde jag allt jag kunde för att han inte skulle märka. Jag lade all kraft och energi på att han skulle få så fantastiska dagar som möjligt. Dock var inte hjärtat med eftersom jag hade svårt att knyta an till honom (vanligt vid förlossningsdepressioner). Nu har jag knytit an till honom, har vågat släppa in honom i mitt hjärta, men energin finns bara inte just nu. Det känns så taskigt att han hamnat hos oss, hos mig. Att han fått en mamma som i perioder inte mår bra. Det är så orättvist mot honom. Det känns som om han går miste om så mycket.

Det är inte så att jag skiter i honom på dagarna. Vi myser, vi äter, byter blöjor etc. Men jag gör liksom ingenting mer än nödvändigt. Jag aktiverar honom på sådana sätt att jag själv inte behöver vara aktiverad. Sätter honom i hans hoppgunga som han älskar, eller i babygymmet, eller på lekmattan med en massa leksaker etc. Han är glad och nöjd på dagarna, när det bara är vi. Sedan, när sambon kommer hem, då kommer gnället. Det är som all ledsenhet och besvikelse över våra trista dagar blir framsläppt, som att han förstår att ”nu är pappa hemma, nu vågar jag gnälla”. Jag vet att han förmodligen inte resonerar så, men det är liksom så det känns.  Fast de kvällar sambon kommer hem sent, som i förrgår när han inte var hemma förrän vid elva på kvällen, då gnällde sonen iallafall från sex till elva. Då gick jag runt och bar på honom med tårarna rinnandes och kände mig som en usel mamma igen. Och arg på sambon som jobbade sent.

Sambon för övrigt. Jag märker att han ser. Konstigt vore det väl annars. Visserligen har jag alltid varit duktig på att hålla uppe en fasad, men den här gången orkar jag bara inte. Så han ser nog vad som är på gång. Han vet bara inte vad han skall göra, vad han skall säga. Istället kommer han hem på kvällen, sveper in som Mr Sunshine, försöker muntra upp mig, busar järnet med sonen. Men han frågar inte. Och jag säger inget. Orkar liksom inte. Det är som om vi bägge leker struts. Vi orkar inte ta på det, inte säga orden högt.

Det började så bra förra veckan. Jag och sonen tog långa promenader varje dag, mötte upp vänner, fikade, busade och hade det så himla mysigt. Sedan, när ledigheten kom och sambon var hemma var det som att allt bara rämmade. Inte så att vi inte hade det mysigt tillsammans alla tre, men jag kände hur all lust och glädje bara försvann.

Mycket har nog att göra med att illamåendet kom. Det är oerhört påfrestande att gå runt och må illa precis hela dagarna, ständigt på gränsen till att kräkas men aldrig riktigt komma dit. Förra graviditeten var jag mest sängliggande under denna period, men det är som sagt inget alternativ. Skall på inskrivning på onsdag och då skall jag höra med barnmorskan om jag inte kan få något utskrivet, något mot illamåendet. Varken armband eller postafen hjälper denna gång, och jag tror att jag skulle må så mycket bättre om jag bara fick bort illamåendet. Börja fungera igen.

Jag har också tagit kontakt med min kurator igen. Bitit i det sura äpplet. Ville egentligen aldrig mer gå dit men har insett att jag måste. Om inte för min egen skull så för familjens. Fick en akuttid idag, så nu sitter jag här och försöker samla mod.

Mammagruppen skall träffas idag för promenad och fika. Jag borde verkligen, verkligen ta mig samman och gå dit. Det är så himla mysiga tjejer och jag behöver träffa folk efter att ha stängt världen ute i så många dagar. Och sonen behöver komma ut. Jag hoppas att jag orkar. Att jag inte känner mig utpumpad efter kuratorbesöket.

Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte föda fram ännu ett barn och må så här. Och jag kan inte göra detta mot min son. Han förtjänar en glad mamma, den bästa mamman. Jag måste hitta en lösning nu. Tiden rinner iväg.

]]> http://3villbli4.wordpress.com/2009/04/17/det-som-liksom-inte-skulle-handa/feed/ 1 3villbli4 http://3villbli4.wordpress.com/2009/04/15/illamaende/ http://3villbli4.wordpress.com/2009/04/15/illamaende/#comments Wed, 15 Apr 2009 14:03:34 +0000 3villbli4 http://3villbli4.wordpress.com/?p=66 ]]> Japp, nu har det kört igång på allvar. Jag talar om illamåendet. Går i princip runt och känner mig konstant bakis. Så där på gränsen till att kräkas hela tiden, men kan liksom inte gå över gränsen. Så sjukt jobbigt! Inte ens postafen-tabletterna hjälper riktigt. Har jag otur håller detta i sig till vecka 20, det gjorde det nämligen förra gången. Urk.

Vikten står still. Eller, jag har gått ned 1½ kilo sedan jag plussade, men det beror mest på promenader. Nu har jag varit i princip stillasittande hela påskhelgen och denna vecka, men iallafall inte gått upp något. Känns skönt! Förra graviditeten lade jag snabbt på mig kilona, och det slutade med 24 kilos viktuppgång totalt. På tok för mycket!! Denna gång vill jag inte gå upp mer än hälften. Skall inte frossa i onyttigheter denna gång. ;-)

Ja, det händer inte så mycket just nu. Jag har jobbat lite i veckan, de stunder då jag kunnat sitta vid datorn utan att må alltför illa. Känns skönt att vara igång lite, faktiskt. Har insett att jag kommer bli hemma 1½ år till nu. Känns lite skrämmande faktiskt.. Det är lååååång tid!