Det som liksom inte skulle hända..

Den senaste veckan har jag märkt att det har hänt något med mig. Jag har liksom börjat sjunka ned i ett vaakum. Stängt av. Stängt ute. Det mesta känns mörkt, tålamodet tryter, tröttheten förlamar. Och jag vet ju vad det är. Det som liksom inte får hända. Det som skulle vara över.

Förlossningsdepressionen.

När vi bestämde oss för att börja försöka få syskon till vår son kände jag mig ok igen, det var därför vi ”vågade”. Jag hade gått hos en kurator, jag hade själv gjort en väldans massa saker som bidragit till att jag kände mig bra igen. Och så nu, ett bakslag. Vid värsta möjliga tidpunkt, mitt i trötthet och illamående när energin är obefintlig. När jag borde vara glad och lycklig över livet i magen, njuta till max av tiden hemma med min fantastiska son. Vi skulle göra så mycket roligt. Istället har han just nu en mamma som hasar runt i pyjamas här hemma med otvättat hår, som ligger som ett kolli i soffan och gråter, som inte orkar busa och leka. Och han är så fantastisk. Han ligger där snällt i sitt lilla babygym och jollrar, eller bredvid mig i soffan. Och det känns så hemskt att han på något sätt verkar förstå att det inte är läge att gnälla, utan att det är läge att vara tyst och snäll så att han liksom inte märks. Ibland ligger han och tittar på mig, liksom undrande. ”Skall inte mamma leka med mig alls idag?”, och då kommer floderna av tårar igen och jag känner mig som världens sämsta mamma.

Sist när jag hade förlossningsdepressionen så gjorde jag allt jag kunde för att han inte skulle märka. Jag lade all kraft och energi på att han skulle få så fantastiska dagar som möjligt. Dock var inte hjärtat med eftersom jag hade svårt att knyta an till honom (vanligt vid förlossningsdepressioner). Nu har jag knytit an till honom, har vågat släppa in honom i mitt hjärta, men energin finns bara inte just nu. Det känns så taskigt att han hamnat hos oss, hos mig. Att han fått en mamma som i perioder inte mår bra. Det är så orättvist mot honom. Det känns som om han går miste om så mycket.

Det är inte så att jag skiter i honom på dagarna. Vi myser, vi äter, byter blöjor etc. Men jag gör liksom ingenting mer än nödvändigt. Jag aktiverar honom på sådana sätt att jag själv inte behöver vara aktiverad. Sätter honom i hans hoppgunga som han älskar, eller i babygymmet, eller på lekmattan med en massa leksaker etc. Han är glad och nöjd på dagarna, när det bara är vi. Sedan, när sambon kommer hem, då kommer gnället. Det är som all ledsenhet och besvikelse över våra trista dagar blir framsläppt, som att han förstår att ”nu är pappa hemma, nu vågar jag gnälla”. Jag vet att han förmodligen inte resonerar så, men det är liksom så det känns.  Fast de kvällar sambon kommer hem sent, som i förrgår när han inte var hemma förrän vid elva på kvällen, då gnällde sonen iallafall från sex till elva. Då gick jag runt och bar på honom med tårarna rinnandes och kände mig som en usel mamma igen. Och arg på sambon som jobbade sent.

Sambon för övrigt. Jag märker att han ser. Konstigt vore det väl annars. Visserligen har jag alltid varit duktig på att hålla uppe en fasad, men den här gången orkar jag bara inte. Så han ser nog vad som är på gång. Han vet bara inte vad han skall göra, vad han skall säga. Istället kommer han hem på kvällen, sveper in som Mr Sunshine, försöker muntra upp mig, busar järnet med sonen. Men han frågar inte. Och jag säger inget. Orkar liksom inte. Det är som om vi bägge leker struts. Vi orkar inte ta på det, inte säga orden högt.

Det började så bra förra veckan. Jag och sonen tog långa promenader varje dag, mötte upp vänner, fikade, busade och hade det så himla mysigt. Sedan, när ledigheten kom och sambon var hemma var det som att allt bara rämmade. Inte så att vi inte hade det mysigt tillsammans alla tre, men jag kände hur all lust och glädje bara försvann.

Mycket har nog att göra med att illamåendet kom. Det är oerhört påfrestande att gå runt och må illa precis hela dagarna, ständigt på gränsen till att kräkas men aldrig riktigt komma dit. Förra graviditeten var jag mest sängliggande under denna period, men det är som sagt inget alternativ. Skall på inskrivning på onsdag och då skall jag höra med barnmorskan om jag inte kan få något utskrivet, något mot illamåendet. Varken armband eller postafen hjälper denna gång, och jag tror att jag skulle må så mycket bättre om jag bara fick bort illamåendet. Börja fungera igen.

Jag har också tagit kontakt med min kurator igen. Bitit i det sura äpplet. Ville egentligen aldrig mer gå dit men har insett att jag måste. Om inte för min egen skull så för familjens. Fick en akuttid idag, så nu sitter jag här och försöker samla mod.

Mammagruppen skall träffas idag för promenad och fika. Jag borde verkligen, verkligen ta mig samman och gå dit. Det är så himla mysiga tjejer och jag behöver träffa folk efter att ha stängt världen ute i så många dagar. Och sonen behöver komma ut. Jag hoppas att jag orkar. Att jag inte känner mig utpumpad efter kuratorbesöket.

Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte föda fram ännu ett barn och må så här. Och jag kan inte göra detta mot min son. Han förtjänar en glad mamma, den bästa mamman. Jag måste hitta en lösning nu. Tiden rinner iväg.

En uppdatering..

.. är kanske på sin plats!

Det har egentligen inte hänt så mycket på bebisfronten. Sambon har inte sagt ett pip om det hela, och jag har heller inte tagit upp det. Det har nämligen hänt lite annat i min närhet som upptagit mina tankar. Tråkiga saker, samtidigt som det (om jag nu skall vara helt självisk, och det får jag ju vara eftersom det är min blogg..) varit skönt att fokusera på något annat än ens egna tankar.

En av mina närmsta vänner har varit ute på äventyr, och nu har hon bestämt sig för att lämna sin man. Mannen i fråga har hamnat i chocktillstånd och har fått söka krishjälp. De har två fantastiska barn tillsammans och har, iallafall har jag trott det, levt i ett för det mesta bra och harmoniskt förhållande i tolv år. I höstas började min vän träna och äta sunt och rasade i vikt. I takt med att kilona försvann växte självförtroendet och plötsligt blev hennes liv för litet, för trångt. Hon längtade ut. Och ut kom hon och här är vi nu. Idag fick jag besked (via mejl på facebook..) om att hon lämnat sin man och jag vet inte vad jag skall göra. Jag älskar hela familjen och tycker att hon har världens underbaraste man. Visst har de gått igenom jobbiga perioder, men vilka småbarnsföräldrar gör inte det? Det senaste året har jag tyckt att de fått en helt annan harmoni i sitt förhållande, men föga visste jag.

Jag lider med hennes man, jag lider med hennes barn. Vad jag dock inte kan göra är att lida med henne. Hon är min äldsta och bästa vän, men det är hon som fattat detta beslut. Hon som splittrar en familj. Hon som träffat en annan. Jag känner mig verkligen som en usel vän, men jag tror inte att jag kan stötta henne igenom detta. Jag tycker att hon har betett sig fruktansvärt som gått bakom ryggen på sin man, och det finns inga ursäkter. Men hur säger jag detta till henne och behåller hennes vänskap? Jag älskar henne, men jag kan inte respektera vad hon har gjort! Just nu bävar jag för att telefonen skall ringa och jag skall höra henne gråta i luren.. :-(

Hur skall jag förhålla mig till detta??

Kalldusch

Det enda rätta vore egentligen att döpa om den här bloggen till ”En vill bli fyra”. För så har det plötsligt blivit. Sambon har fått kalla fötter och vet inte längre om han vill börja försöka så här snart. Det uppdagades igår när vi låg och myste och han ryckte ut den strax innan ”det var dags”. Jag blev alldeles paff och tänkte att han måste ha glömt bort sig (för vi har ju kört oskyddat ett par gånger sedan vi bestämde oss), och jag skrattade lite och sa skämtsamt att han ”brutit vår deal”. Och då kom det. Han tyckte att det (läs: ”jag”) hade skenat iväg, och att han inte menat så handgripligen att vi verkligen skulle försöka ”på allvar”, utan mer ta det som det kom. Köra oskyddat ibland, köra avbrutet ibland. ”Och blir du gravid så vill jag självklart inte att vi gör abort!”.

Jag blev alldeles kall inombords och är det fortfarande, så här 12 timmar efteråt. När han tog upp det här förra fredagen, att han verkligen ville att vi skulle försöka få till ett syskon till vår son, då frågade jag honom flera gånger om han menade allvar, om detta verkligen var vad han ville innerst inne. Just för att jag inte ville börja tänka tanken, bestämma mig och att han sedan backade. Han svarade tvärsäkert ”ja” alla gångerna. Och eftersom han var så säker så började jag själv leka med tanken och kom fram till att jag också ville. Och eftersom han var så himla säker på sin sak gick jag och köpte de där ägglossningsstickorna (som han nu sa fick honom att få lite panik, för det blev så ”allvarligt och på riktigt”). Och jag började våga längta, hoppas och känna.

Fan.

Igår var jag så arg att jag inte kunde prata med honom, och idag på morgonen har jag varit alldeles tom inombords. Vi har pratat lite om det men inte kommit fram till något. Han tycker vi kan fortsätta med ”avbrutet” och ibland fullbordat, men jag vägrar. Då ligger ju liksom beslutet hos honom varje gång, och jag kommer ju ligga där och undra vad han skall hitta på denna gång! Att spruta eller inte spruta, liksom. :-/ Så jag sa att han får bestämma sig. Antingen kör vi oskyddat, och händer det så händer det, eller så kör vi kondom varje gång och då händer det inte. För på det sättet blir det på bådas villkor.

Jag har så mycket känslor i kroppen just nu. Ilska, besvikelse, sorg.. Jag är så arg på honom för att han fick mig att känna saker jag inte vågat känna, för att han fick mig att tro att vi för en gångs skull var eniga om något som rörde vårt framtida liv tillsammans. Och jag är arg på mig själv för att jag som vanligt lät känslorna skena iväg; det var kanske det som skrämde honom? Att jag gick in i detta till 200%? Medan han mer ville ta det som det kom…

Vi får se vad som händer. Han skall fundera över helgen.

Fan.