Svar: Man ringer från MVC och talar in följande meddelande på mammans telefonsvarare:
”Hej det här är XXXXX från XXXXXXXXX MVC. Jag har ett recept här till dig som du kan hämta här imorgon bitti. Eller, förresten. Du bör nog hämta det redan idag. Jag lägger det i ett kuvert i Vårdcentralens reception på plan 4. Tack och hej.”
Jävla skit-GBS!!
Idag har jag spenderat eftermiddagen googlandes på ”aurorasamtal”. Har läst en väldig massa informativa, intressanta inlägg på diverse forum samt sjukhushemsidor.
Majoriteten av de kvinnor som gått på dessa samtal verkar ha fått ett bra och empatiskt bemötande. Jag har varit extra intresserad av de kvinnor som gått på animamottagningen i Huddinge; det är nämligen där jag förmodligen kommer att få gå. Har inte läst ett enda negativt inlägg om denna mottagning vilket känns oerhört skönt!! De verkar ta kvinnans rädsla på allvar och säger ”alla dörrar är öppna” vilket är precis vad jag vill höra!
Jag har även mest fokuserat på berättelser från de kvinnor som gått på dessa samtal av samma anledningar som mig. En traumatisk förlossning där bedövningen inte tog, där lösningen blev sugklocka och bebisen var ”stor”. (Har läst att gränsen för ett ”stort” barn går vid 4500 gram, och min son vägde exakt detta när han föddes. Jag hör alltså hemma i den kategorin, vilket känns skönt att ha i bakhuvudet om man måste börja konstra…) Majoriteten av dessa kvinnor får komma in för igångsättning två veckor innan bf (om livmodertappen blivit mjuk, dvs) för att förhindra ytterligare ett ”stort” barn. De får dessutom ryggmärgsbedövningen lagd innan igångsättningen görs, för att försäkras om att bedövningen kommer ta! De får en testdos innan där det kontrolleras att det fungerar, sedan får de ordinarie doserna när de anser att de behövs.
De mammor vars livmodertapp inte blivit mjuk när det är dags för igångsättning, har fått medel som gör den mjuk. Detta kan ta ett par dygn, sedan har förlossningen oftast kommit igång av sig självt.
På de flesta mottagningar verkar det som att kvinnan tillsammans med barnmorskan/förlossningsläkaren gör en förlossningsplan. För de mammor som helst vill ha snitt (men ändå vill testa att föda vaginalt till en början) gäller som följer: Så länge förlossningsplanen kan följas föder kvinnan vaginalt. Vid minsta avvikelse får kvinnan snitt om så önskas. T ex om bedövningen inte tar.
Jag har ju släppt tanken på snitt och vill verkligen föda vaginalt, bara för att få en positiv upplevelse för en gångs skull, men det kändes ändå ganska skönt att man kan ha snitt som ”backup” om allt verkar barka åt samma håll som sist. För jag tänker inte gå igenom en sådan förlossning igen. Det finns inte. Ever.
Den enda info jag inte riktigt har hittat är info om tillväxtultraljud. Det är något jag verkligen, verkligen vill ha denna gång.
Efter dagens googling känner jag mig ganska så lugn. Det känns som om jag kommer att tas på allvar bara jag får komma till kliniken. Det gäller bara att få barnmorskan att skicka en remiss. Hon vet ju iofs att jag mått dåligt efter förlossningen och skickade en remiss till HS för förlossningssamtal vid efterkontrollen, så det lär ju knappast komma som en överraskning att jag vill komma till anima..
Det går fort nu! Imorgon går vi in i vecka 6. ”Bara” 7 veckor kvar tills det är dags att berätta för familj och vänner. (Vi har redan köpt och fått hem denna tröja. Vi skall bara sätta på vår son den och se om någon märker något.) Om vi nu kan hålla oss så länge utan att någon märker. Magen har redan börjat puta lite granna, något som både jag och sambon lagt märke till. Det blir extra tydligt nu när jag gått ned ett par kilo tack vare all nyttig mat och alla långa barnvagnspromenader.
Igår hade vi vänner över på middag. Jag och mamman i familjen träffades på nätet när vi väntade våra små, och vi har träffats en del IRL. En mysig tjej. Iallafall. De vet att vi väntar smått (vi berättade för dem eftersom de inte har någon kontakt med vår övriga bekantskapskrets, och det är ju ganska skönt att få berätta för några stycken iallafall..) och bombarderade oss med frågor igår. Frågor vi inte riktigt tänkt på själva. Eller jo, jag har väl tänkt lite men plötsligt blev allting så verkligt och jag insåg hur mycket jag har framför mig. Först och främst – jag skall kräva att få aurorasamtal. Kommer det gå lätt eller kommer jag få kämpa för det? Har ingen aning.. Jag vill ha tillväxtultraljud – samma sak där; kommer det gå enkelt eller kommer vi få tjata oss till det? Vi vill göra nupp (eftersom vi faktiskt får göra det denna gång pga ändrade regler) – vad gör vi om det visar sig att det är något ”fel” på barnet?
Det är så mycket vi har framför oss, och tyvärr känns lite av det som en uppförsbacke. Jag skulle önska att jag bara kunde njuta av denna graviditet, men jag vet att jag har ett långt arbete framför mig, psykiskt. Att komma över min förlossnignsrädsla kommer nog vara det absolut tuffaste jag har att göra framöver, och jag hoppas och ber att aurorasamtal kommer vara självklart för min barnmorska.
Det är så skönt, illamåendet har inte riktigt kommit igång ännu. Förutom avsmaken för kaffe, men det får jag leva med. Är så glad att jag fortfarande kan åka bil och tunnelbana utan att behöva kräkas, och jag har ännu inte behövt börja med postafen. Brösten ömmar ingenting utan det enda som märks är tröttheten på eftermiddag och kväll. Det känns faktiskt riktigt bra!
Något annat jag tänkt mycket på är det här med mammagrupp. Eftersom detta blir mitt andra barn kommer jag inte få vara med i någon mammagrupp denna gång. Och alla mammor jag umgås med nu kommer förmodligen börja jobba i oktober-december. Vem skall jag då spendera mammaledigheten med? Nu har jag ju träffat en massa härliga tjejer som jag umgås med, men sedan då? Är med i ankomstgrupper på aff och familjeliv, men till skillnad från förra gången (då jag träffade en massa trevliga tjejer i ankomstgruppen som jag fortfarande umgås med) så känns det inte alls bra. På aff är det tok-dött och familjeliv kan jag inte riktigt med om jag skall vara ärlig.. Jag hoppas att forumet på aff tar sig lite, för det är som sagt därifrån jag har väldigt bra erfarenhet. Mycket av min förlossningsdepression jag fick i vintras berodde ju på att jag kände mig ensam, och det var först när jag fick komma med i mammagrupp och började träffa dem från forumet mer som jag började må bra igen. Är rädd att samma sak kanske skall hända igen.. :-/
En av sakerna jag är lite rädd för, om vi nu lyckas bli gravida, är omgivningens kommentarer. Jag vet att jag inte skall haka upp mig på vad andra har att säga, men jag känner mig själv så himla väl och vet hur lätt jag har för att ta åt mig. Jag tror vi kommer få höra en hel del, nämligen. Att vi skaffar tvåan för snart, att jag ju faktiskt har haft (och kanske delvis fortfarande har, även om jag känner mig så mycket bättre) förlossningsdepression, att det kommer tära på min och sambons relation. Jag tror speciellt det där med förlossningsdepression kommer dyka upp. Kan tänka mig redan nu att min mamma nog kommer höja röd flagg, och även en av mina bästa vänner som också har haft förlossningsdepression (visserligen för många år sedan, men hon har pushat mig väldigt mycket den senaste månaden om vikten av att gå till kuratorn, och att ge sig själv tid till att bli ”frisk”.). Min svärmor kommer nog också ha något att säga, trots att hon själv fick sina barn tätt. Eller så målar jag redan nu fan på väggen, vilket inte skulle vara helt olikt mig. Det kan ju faktiskt vara så att alla i vår närhet blir uppriktigt glada för vår skull…? Det är iallafall vad jag hoppas, även om jag i vanlig ordning förväntar mig det värsta. Då blir man ju liksom positivt överraskad om det inte blir så. ;-)
Det känns som om vi vet (eller veta kan man ju aldrig, men vi anar ju) vad vi ger oss in på, och vi ger oss in på det med vetskapen om att det kommer bli jäkligt tufft. Men förhoppningsvis också helt fantastiskt! Min och sambons relation har aldrig varit så stark som den är nu, vår son är solstrålen självt och det känns som om vi har oddsen med oss. Sedan får olyckskorparna kraxa bäst de vill….!
