7 dagar kvar..

.. till BIM! Om 7 dagar vet jag alltså förhoppningsvis om jag är gravid eller inte. Jag är så sjukt spänd just nu och går verkligen runt och känner efter hela tiden. Försöker koppla bort det och tänka och fokusera på annat, men det är jäkligt svårt. Jag har aldrig någonsin varit med om en graviditet från början. Har alltid kommit in när det redan gått 5-6 veckor. Den här gången vill jag verkligen vara med från början, hela vägen.

Jag har haft svag molvärk i ett par dagar nu, men när jag läser i alla mina graviditetsböcker så fattar jag att det är på tok för tidigt för det. Det är först idag ägget landar i livmordern, om det nu har blivit befruktat. Det är alltså först nu jag kanske, kanske skulle kunna känna något.

Sonen har varit sjuk i två veckor nu. Förra veckan var det riktigt illa, vi var till och med inne på akuten en natt. Trots att han mår skitdåligt så har han sitt goda humör intakt. Vi har verkligen haft en sådan otrolig tur med vår son. En sådan soltråle! Och så ”lätt”. Kan utan problem ligga och leka själv i timmar, sover hela nätterna, är lättroad. Jag tror att vi pga detta faktiskt känner att vi orkar med ett till barn så snart. Hade inte vår son varit den han är hade kanske situationen varit annorlunda. Om vi nu lyckas få ett syskon till honom skulle det inte förvåna mig om vi får en riktig mardrömsbebis..! ;-)

Imorgon kommer en av mina närmaste vänner hit och bor ett par dagar. Hon är den enda som vet att vi försöker bli med barn. Jag har lekt lite med tanken att kanske, kanske göra ett graviditetstest när hon är här. Kanske på torsdag eller fredag. Förvisso 3-4 dagar före BIM, men vem vet, det kanske gör utslag redan då? Skulle var så roligt att dela detta med henne. Samtidigt vill jag ju dela det med sambon. Att vi (förhoppningsvis) får uppleva lyckan tillsammans. Det är knepigt..

Det är så sjukt, jag är redan så inställd på att jag är gravid. Ändå säger mitt förnuft att det är 75% risk för att jag inte är det. Jag har 25% chans att bli gravid varje ägglossning. Vad är det egentligen som säger att vi lyckats denna gång?

Går runt och känner efter…

Enligt alla dessa ägglossningsuträknare som finns på nätet hade jag ägglossning igår. Idag har jag gått runt och liksom väntat på någon slags förändring i min kropp. Något litet tecken på att det skett ett mirakel. Att ägget blivit befruktat och att en bebis har börjat växa. Sjukt, jag vet! Det är bara det att de två gånger jag varit gravid tidigare har jag inte vetat om det förrän det gått ett par veckor. Jag undrar nu om jag kanske kunde känt det tidigare, om jag vetat vad jag skulle känna efter. Eller så kommer jag inte känna något alls när det väl händer och bli superöverraskad om/när jag plussar.

Iallafall så har jag fått den välbekanta ryggsmärtan som jag alltid får kring ägglossning. Har tagit en alvedon för att försöka dämpa smärtan lite. Känns iofs bra att veta att allt fungerar som det skall. Att ägget lossnat och är på vandring i min kropp. Även om det gör lite ont. Nu hoppas jag så att något skall ske.

I söndags efter att jag och sambon ”fått till det” fick jag nästan lite panik. Huvudet fylldes av en massa tankar – Är vi verkligen redo? Är min kropp redo? Hjälp, vad har vi gett oss in på? Så dags då, liksom! Dagen efter, dvs igår, kändes det bra igen. Jag antar att det kommer kännas lite märkligt och läskigt framöver. Extra mycket nu när vår lille son är sjuk och kräver ständig uppmärksamhet. Vi kan nog inte ens föreställa oss hur livet kommer att se ut med två små telingar.

Åh, vad jag hoppas nu. Den 30:e skall vi testa. Stickan ligger i badrumsskåpet och väntar. Vi hoppas på ett plus.

En känslomässig rollercoaster..

.. så känns livet just nu. Nu är det dock mest ”upp” och inte så mycket ”ned”. Efter att ha funderat fram och tillbaka under veckan som gått har sambon nu kommit med besked. Han vill att vi försöker. Han förklarade att han fått lite panik när jag köpt stickor och test, att det blev så himla verkligt. Han hade mer lekt med tanken och kanske inte riktigt insett vad han drog igång. Nu hade han i vilket fall funderat fram och tillbaka och kommit fram till att det är detta han vill. Först vågade jag inte tro att det var sant. Frågade gång på gång om han verkligen var säker. Jag vill ju att vi är två om detta och inte att han gör något för min skull, för att göra mig glad. Nu har jag vågat tro på vad han har sagt och rubriken på denna blogg stämmer igen. ;-)

Det känns så skönt att vi kommit fram till detta nu, att vi bägge vill. Jag fattar att sambon fick kalla fötter när jag lade in högsta växeln. Han behövde ett par dagar på sig att komma ikapp. Nu är vi på samma plan och det känns kanon! Så igår började operation ”bebisverkstad” på allvar! Enligt diverse ägglossningsuträknare på nätet skall jag ha ägglossning mellan söndag-måndag, och har därför fertila dagar från fredag till måndag. Kommer väl förmodligen bli lite mys ikväll också kan jag tänka. Och förhoppningsvis imorgon.. Första försöket är därmed inlett. Känns otroligt spännande!! Om vi nu mot all förmodan skulle lyckas på första försöket kommer vi ha en till bebis i mitten av december. Snacka om julklapp..!

Har känt mig lite märklig i kroppen de senaste dagarna. Nästan som mensvärk. Hade jag inte haft mens för två veckor sedan skulle jag nog misstänka att jag redan var gravid.. Skumt!

Kalldusch

Det enda rätta vore egentligen att döpa om den här bloggen till ”En vill bli fyra”. För så har det plötsligt blivit. Sambon har fått kalla fötter och vet inte längre om han vill börja försöka så här snart. Det uppdagades igår när vi låg och myste och han ryckte ut den strax innan ”det var dags”. Jag blev alldeles paff och tänkte att han måste ha glömt bort sig (för vi har ju kört oskyddat ett par gånger sedan vi bestämde oss), och jag skrattade lite och sa skämtsamt att han ”brutit vår deal”. Och då kom det. Han tyckte att det (läs: ”jag”) hade skenat iväg, och att han inte menat så handgripligen att vi verkligen skulle försöka ”på allvar”, utan mer ta det som det kom. Köra oskyddat ibland, köra avbrutet ibland. ”Och blir du gravid så vill jag självklart inte att vi gör abort!”.

Jag blev alldeles kall inombords och är det fortfarande, så här 12 timmar efteråt. När han tog upp det här förra fredagen, att han verkligen ville att vi skulle försöka få till ett syskon till vår son, då frågade jag honom flera gånger om han menade allvar, om detta verkligen var vad han ville innerst inne. Just för att jag inte ville börja tänka tanken, bestämma mig och att han sedan backade. Han svarade tvärsäkert ”ja” alla gångerna. Och eftersom han var så säker så började jag själv leka med tanken och kom fram till att jag också ville. Och eftersom han var så himla säker på sin sak gick jag och köpte de där ägglossningsstickorna (som han nu sa fick honom att få lite panik, för det blev så ”allvarligt och på riktigt”). Och jag började våga längta, hoppas och känna.

Fan.

Igår var jag så arg att jag inte kunde prata med honom, och idag på morgonen har jag varit alldeles tom inombords. Vi har pratat lite om det men inte kommit fram till något. Han tycker vi kan fortsätta med ”avbrutet” och ibland fullbordat, men jag vägrar. Då ligger ju liksom beslutet hos honom varje gång, och jag kommer ju ligga där och undra vad han skall hitta på denna gång! Att spruta eller inte spruta, liksom. :-/ Så jag sa att han får bestämma sig. Antingen kör vi oskyddat, och händer det så händer det, eller så kör vi kondom varje gång och då händer det inte. För på det sättet blir det på bådas villkor.

Jag har så mycket känslor i kroppen just nu. Ilska, besvikelse, sorg.. Jag är så arg på honom för att han fick mig att känna saker jag inte vågat känna, för att han fick mig att tro att vi för en gångs skull var eniga om något som rörde vårt framtida liv tillsammans. Och jag är arg på mig själv för att jag som vanligt lät känslorna skena iväg; det var kanske det som skrämde honom? Att jag gick in i detta till 200%? Medan han mer ville ta det som det kom…

Vi får se vad som händer. Han skall fundera över helgen.

Fan.

Första inlägget

Så var det dags för mig att starta ännu en blogg. Jag vet inte hur många jag startat och sedan avslutat sedan jag började blogga 1999. Så här i efterhand kan jag önska att jag hade sparat dem alla någonstans. Bloggarna jag hade mellan 2002-2004 har jag sparat på datorn, men i övrigt är det dåligt på den fronten. Nåväl, denna skall förhoppningsvis få hänga med ett tag!

Jag försöker alltså bli gravid! Vilket känns både spännande och helt jävla galet, allt på en och samma gång! Det var inte många månader sedan jag låg på förlossningen och födde fram vår lille son, och nu skall jag alltså förhoppningsvis dit igen..? Är jag redo för det? Är jag redo för den där stora magen igen, och alla krämpor som kommer med den? Är jag redo för ett litet spädbarn som kräver uppmärksamhet, samtidigt som vi kommer att ha en ett-åring här hemma som inte får hamna i skymundan?

Jo, jag tror nog det även om jag är fullt medveten om att det kommer bli jäkligt tufft. Om vi nu lyckas, dvs. Att bli gravid är något man som kvinna tyvärr tar lite för givet. Vi har lyckats en gång, men vad är det som säger att det kommer gå en gång till? Sambon sa igår att om vi inte lyckas kommer det inte göra honom så mycket eftersom vi redan har världens underbaraste unge. Visst vill han ha fler barn, men samtidigt är han så tacksam för det vi har redan. Jag känner inte på samma sätt. Jag vill verkligen ha fler barn. Visst är jag tacksam och nöjd med vår son, men jag längtar redan efter en till bebis. Kanske är det för att jag är kvinna och han är man..? Jag längtar redan efter att få känna de där första små sparkarna i magen, få höra det lilla hjärtat picka hos mvc. Jag längtar efter att få ringa upp min barnmorska och boka tid för inskrivning.. Jag är liksom redan där i tanken, och om vi inte lyckas vet jag inte riktigt hur jag kommer ta det..

Jag har införskaffat ägglossningsstickor och ett graviditetstest. Graviditetstestet kändes fantastiskt att köpa. Jag har gjort 2 tester tidigare i mitt liv, och bägge har visat ett ”+”. Ingen av gångerna har jag tillåtit mig själv att bli glad eftersom graviditeterna var oplanerade och kom väldigt olägligt. Den första graviditeten (för 7 år sedan) slutade med en kirurgisk abort. Den andra blev vår fantastiske lille son. Nu längtar jag efter att få ett plus på stickan och att få vara GLAD när det händer!

Mensen kom i måndags, så nu på måndag skall jag börja testa med ägglossningsstickorna. Känns spännande… :-)