Det som liksom inte skulle hända..

Den senaste veckan har jag märkt att det har hänt något med mig. Jag har liksom börjat sjunka ned i ett vaakum. Stängt av. Stängt ute. Det mesta känns mörkt, tålamodet tryter, tröttheten förlamar. Och jag vet ju vad det är. Det som liksom inte får hända. Det som skulle vara över.

Förlossningsdepressionen.

När vi bestämde oss för att börja försöka få syskon till vår son kände jag mig ok igen, det var därför vi ”vågade”. Jag hade gått hos en kurator, jag hade själv gjort en väldans massa saker som bidragit till att jag kände mig bra igen. Och så nu, ett bakslag. Vid värsta möjliga tidpunkt, mitt i trötthet och illamående när energin är obefintlig. När jag borde vara glad och lycklig över livet i magen, njuta till max av tiden hemma med min fantastiska son. Vi skulle göra så mycket roligt. Istället har han just nu en mamma som hasar runt i pyjamas här hemma med otvättat hår, som ligger som ett kolli i soffan och gråter, som inte orkar busa och leka. Och han är så fantastisk. Han ligger där snällt i sitt lilla babygym och jollrar, eller bredvid mig i soffan. Och det känns så hemskt att han på något sätt verkar förstå att det inte är läge att gnälla, utan att det är läge att vara tyst och snäll så att han liksom inte märks. Ibland ligger han och tittar på mig, liksom undrande. ”Skall inte mamma leka med mig alls idag?”, och då kommer floderna av tårar igen och jag känner mig som världens sämsta mamma.

Sist när jag hade förlossningsdepressionen så gjorde jag allt jag kunde för att han inte skulle märka. Jag lade all kraft och energi på att han skulle få så fantastiska dagar som möjligt. Dock var inte hjärtat med eftersom jag hade svårt att knyta an till honom (vanligt vid förlossningsdepressioner). Nu har jag knytit an till honom, har vågat släppa in honom i mitt hjärta, men energin finns bara inte just nu. Det känns så taskigt att han hamnat hos oss, hos mig. Att han fått en mamma som i perioder inte mår bra. Det är så orättvist mot honom. Det känns som om han går miste om så mycket.

Det är inte så att jag skiter i honom på dagarna. Vi myser, vi äter, byter blöjor etc. Men jag gör liksom ingenting mer än nödvändigt. Jag aktiverar honom på sådana sätt att jag själv inte behöver vara aktiverad. Sätter honom i hans hoppgunga som han älskar, eller i babygymmet, eller på lekmattan med en massa leksaker etc. Han är glad och nöjd på dagarna, när det bara är vi. Sedan, när sambon kommer hem, då kommer gnället. Det är som all ledsenhet och besvikelse över våra trista dagar blir framsläppt, som att han förstår att ”nu är pappa hemma, nu vågar jag gnälla”. Jag vet att han förmodligen inte resonerar så, men det är liksom så det känns.  Fast de kvällar sambon kommer hem sent, som i förrgår när han inte var hemma förrän vid elva på kvällen, då gnällde sonen iallafall från sex till elva. Då gick jag runt och bar på honom med tårarna rinnandes och kände mig som en usel mamma igen. Och arg på sambon som jobbade sent.

Sambon för övrigt. Jag märker att han ser. Konstigt vore det väl annars. Visserligen har jag alltid varit duktig på att hålla uppe en fasad, men den här gången orkar jag bara inte. Så han ser nog vad som är på gång. Han vet bara inte vad han skall göra, vad han skall säga. Istället kommer han hem på kvällen, sveper in som Mr Sunshine, försöker muntra upp mig, busar järnet med sonen. Men han frågar inte. Och jag säger inget. Orkar liksom inte. Det är som om vi bägge leker struts. Vi orkar inte ta på det, inte säga orden högt.

Det började så bra förra veckan. Jag och sonen tog långa promenader varje dag, mötte upp vänner, fikade, busade och hade det så himla mysigt. Sedan, när ledigheten kom och sambon var hemma var det som att allt bara rämmade. Inte så att vi inte hade det mysigt tillsammans alla tre, men jag kände hur all lust och glädje bara försvann.

Mycket har nog att göra med att illamåendet kom. Det är oerhört påfrestande att gå runt och må illa precis hela dagarna, ständigt på gränsen till att kräkas men aldrig riktigt komma dit. Förra graviditeten var jag mest sängliggande under denna period, men det är som sagt inget alternativ. Skall på inskrivning på onsdag och då skall jag höra med barnmorskan om jag inte kan få något utskrivet, något mot illamåendet. Varken armband eller postafen hjälper denna gång, och jag tror att jag skulle må så mycket bättre om jag bara fick bort illamåendet. Börja fungera igen.

Jag har också tagit kontakt med min kurator igen. Bitit i det sura äpplet. Ville egentligen aldrig mer gå dit men har insett att jag måste. Om inte för min egen skull så för familjens. Fick en akuttid idag, så nu sitter jag här och försöker samla mod.

Mammagruppen skall träffas idag för promenad och fika. Jag borde verkligen, verkligen ta mig samman och gå dit. Det är så himla mysiga tjejer och jag behöver träffa folk efter att ha stängt världen ute i så många dagar. Och sonen behöver komma ut. Jag hoppas att jag orkar. Att jag inte känner mig utpumpad efter kuratorbesöket.

Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte föda fram ännu ett barn och må så här. Och jag kan inte göra detta mot min son. Han förtjänar en glad mamma, den bästa mamman. Jag måste hitta en lösning nu. Tiden rinner iväg.

En dag i googlandets tecken

Idag har jag spenderat eftermiddagen googlandes på ”aurorasamtal”. Har läst en väldig massa informativa, intressanta inlägg på diverse forum samt sjukhushemsidor.

Majoriteten av de kvinnor som gått på dessa samtal verkar ha fått ett bra och empatiskt bemötande. Jag har varit extra intresserad av de kvinnor som gått på animamottagningen i Huddinge; det är nämligen där jag förmodligen kommer att få gå. Har inte läst ett enda negativt inlägg om denna mottagning vilket känns oerhört skönt!! De verkar ta kvinnans rädsla på allvar och säger ”alla dörrar är öppna” vilket är precis vad jag vill höra!

Jag har även mest fokuserat på berättelser från de kvinnor som gått på dessa samtal av samma anledningar som mig. En traumatisk förlossning där bedövningen inte tog, där lösningen blev sugklocka och bebisen var ”stor”. (Har läst att gränsen för ett ”stort” barn går vid 4500 gram, och min son vägde exakt detta när han föddes. Jag hör alltså hemma i den kategorin, vilket känns skönt att ha i bakhuvudet om man måste börja konstra…) Majoriteten av dessa kvinnor får komma in för igångsättning två veckor innan bf  (om livmodertappen blivit mjuk, dvs) för att förhindra ytterligare ett ”stort” barn. De får dessutom ryggmärgsbedövningen lagd innan igångsättningen görs, för att försäkras om att bedövningen kommer ta! De får en testdos innan där det kontrolleras att det fungerar, sedan får de ordinarie doserna när de anser att de behövs.

De mammor vars livmodertapp inte blivit mjuk när det är dags för igångsättning, har fått medel som gör den mjuk. Detta kan ta ett par dygn, sedan har förlossningen oftast kommit igång av sig självt.

På de flesta mottagningar verkar det som att kvinnan tillsammans med barnmorskan/förlossningsläkaren gör en förlossningsplan. För de mammor som helst vill ha snitt (men ändå vill testa att föda vaginalt till en början) gäller som följer:  Så länge förlossningsplanen kan följas föder kvinnan vaginalt. Vid minsta avvikelse får kvinnan snitt om så önskas. T ex om bedövningen inte tar.

Jag har ju släppt tanken på snitt och vill verkligen föda vaginalt, bara för att få en positiv upplevelse för en gångs skull, men det kändes ändå ganska skönt att man kan ha snitt som ”backup” om allt verkar barka åt samma håll som sist. För jag tänker inte gå igenom en sådan förlossning igen. Det finns inte. Ever.

Den enda info jag inte riktigt har hittat är info om tillväxtultraljud. Det är något jag verkligen, verkligen vill ha denna gång.

Efter dagens googling känner jag mig ganska så lugn. Det känns som om jag kommer att tas på allvar bara jag får komma till kliniken. Det gäller bara att få barnmorskan att skicka en remiss. Hon vet ju iofs att jag mått dåligt efter förlossningen och skickade en remiss till HS för förlossningssamtal vid efterkontrollen, så det lär ju knappast komma som en överraskning att jag vill komma till anima..

Det händer inte så mycket..

.. Eller, jag gör ju saker på dagarna och så, men egentligen händer det inte så mycket kring själva graviditeten. Blir dödstrött efter klockan 15 varje dag, men i övrigt märker jag inte av någonting. Inga ömmande bröst och inget illamående. Är glad så länge jag slipper. ;-) Molvärken har försvunnit nästan helt, och de gånger jag känner av den är det inte så farligt faktiskt. Däremot har jag blivit lite gasig och svullen om magen. Mindre kul.. ;-)

Kommande prövning är påskmiddag hemma hos svärisarna på lördag. Hur skall jag komma undan den gravade laxen utan att någon märker?? Alla vet ju att jag älskar lax!! Vet att svägerskan och svågern kommer ha stenkoll på mig eftersom jag lite löst har sagt att vi kanske, kanske snart kommer börja försöka med syskon..

Har även fått en inbjudan att komma och dricka skumpa hos svärmor nästa onsdag tillsammans med några av hennes väninnor. Gillar dem verkligen och skulle gärna åka dit, men hur komma undan skumpan på ett diskret sätt?

I-landsproblem…

Vecka 6 imorgon..

Det går fort nu! Imorgon går vi in i vecka 6. ”Bara” 7 veckor kvar tills det är dags att berätta för familj och vänner. (Vi har redan köpt och fått hem denna tröja. Vi skall bara sätta på vår son den och se om någon märker något.) Om vi nu kan hålla oss så länge utan att någon märker. Magen har redan börjat puta lite granna, något som både jag och sambon lagt märke till. Det blir extra tydligt nu när jag gått ned ett par kilo tack vare all nyttig mat och alla långa barnvagnspromenader.

Igår hade vi vänner över på middag. Jag och mamman i familjen träffades på nätet när vi väntade våra små, och vi har träffats en del IRL. En mysig tjej. Iallafall. De vet att vi väntar smått (vi berättade för dem eftersom de inte har någon kontakt med vår övriga bekantskapskrets, och det är ju ganska skönt att få berätta för några stycken iallafall..) och bombarderade oss med frågor igår. Frågor vi inte riktigt tänkt på själva. Eller jo, jag har väl tänkt lite men plötsligt blev allting så verkligt och jag insåg hur mycket jag har framför mig. Först och främst – jag skall kräva att få aurorasamtal. Kommer det gå lätt eller kommer jag få kämpa för det? Har ingen aning.. Jag vill ha tillväxtultraljud – samma sak där; kommer det gå enkelt eller kommer vi få tjata oss till det? Vi vill göra nupp (eftersom vi faktiskt får göra det denna gång pga ändrade regler) – vad gör vi om det visar sig att det är något ”fel” på barnet?

Det är så mycket vi har framför oss, och tyvärr känns lite av det som en uppförsbacke. Jag skulle önska att jag bara kunde njuta av denna graviditet, men jag vet att jag har ett långt arbete framför mig, psykiskt. Att komma över min förlossnignsrädsla kommer nog vara det absolut tuffaste jag har att göra framöver, och jag hoppas och ber att aurorasamtal kommer vara självklart för min barnmorska.

Det är så skönt, illamåendet har inte riktigt kommit igång ännu. Förutom avsmaken för kaffe, men det får jag leva med. Är så glad att jag fortfarande kan åka bil och tunnelbana utan att behöva kräkas, och jag har ännu inte behövt börja med postafen. Brösten ömmar ingenting utan det enda som märks är tröttheten på eftermiddag och kväll. Det känns faktiskt riktigt bra!

Något annat jag tänkt mycket på är det här med mammagrupp. Eftersom detta blir mitt andra barn kommer jag inte få vara med i någon mammagrupp denna gång. Och alla mammor jag umgås med nu kommer förmodligen börja jobba i oktober-december. Vem skall jag då spendera mammaledigheten med? Nu har jag ju träffat en massa härliga tjejer som jag umgås med, men sedan då? Är med i ankomstgrupper på aff och familjeliv, men till skillnad från förra gången (då jag träffade en massa trevliga tjejer i ankomstgruppen som jag fortfarande umgås med) så känns det inte alls bra. På aff är det tok-dött och familjeliv kan jag inte riktigt med om jag skall vara ärlig.. Jag hoppas att forumet på aff tar sig lite, för det är som sagt därifrån jag har väldigt bra erfarenhet. Mycket av min förlossningsdepression jag fick i vintras berodde ju på att jag kände mig ensam, och det var först när jag fick komma med i mammagrupp och började träffa dem från forumet mer som jag började må bra igen. Är rädd att samma sak kanske skall hända igen.. :-/

Så har det hänt.

Det jag sörjde mest under förra graviditeten. Mitt morgonkaffe smakar inte längre. :-(

Den bästa stunden på morgonen just nu är när jag smyger upp ur sängen (för att inte väcka sonen), slår på kaffebryggaren (som jag alltid laddar kvällen innan), går till datorn och sätter nattens tv-serier på nedladdning, tillbaka till kaffebryggaren (med nu färdigbryggt kaffe), häller upp kaffe med mjölk i min frukostmugg (en mugg med kossor på; har druckit mitt morgonkaffe ur den i 9 år nu), smyger tillbaka ned i sängen med kaffemuggen, ligger sedan i sängen och sippar på mitt kaffe medan sonen långsamt slår upp sina blå och börjar kvittra som en fågel. Sedan ligger vi där i sängen och busar och myser en stund innan det är dags för hans morgongröt.

Och nu – illamående! Kaffet smakar apa! Jag som älskar kaffe! :-(

En av de största farhågorna jag har inför denna graviditet är att detta barn skall vara lika stort (eller större) än sonen var när han föddes. Min son var en guldklimp på 4500 g som var ett helsike att föda fram. Det blev sugklocka utan bedövning. Förmodligen det värsta jag varit med om i mitt liv. Det är något jag inte vill uppleva igen, så jag hoppas att denna bebis inte blir lika stor. Igår läste jag på alltombarn om just stora bebisar och varför de blir stora. Den vanligaste anledningen är graviditetsdiabetes. Det kan jag utesluta eftersom jag inte hade det förra gången. Inte heller ligger det i släkten att få stora barn, snarare tvärtom. Däremot var det en punkt i artikeln som jag fann itnressant. Det var att stor viktuppgång under graviditeten kan leda till stort barn. Jag gick ju faktiskt upp 24 kilo förra graviditeten. Där tror jag vi har boven i dramat! Det var mycket snabbmat och mycket godsaker. Och det är ju faktiskt något jag kan påverka själv denna gång. Jag har alltså bestämt mig för att undvika allt för fet mat samt sötsaker denna graviditet, i den mån det går. Visst kommer jag unna mig ibland, men inte frossa som jag gjorde förra gången. Någon måtta får det fasen vara! Jag vill föda en ”svenne banan”-bebis nästa gång. 52 cm lång och 3500 g tung. Så det så!

7 dagar kvar..

.. till BIM! Om 7 dagar vet jag alltså förhoppningsvis om jag är gravid eller inte. Jag är så sjukt spänd just nu och går verkligen runt och känner efter hela tiden. Försöker koppla bort det och tänka och fokusera på annat, men det är jäkligt svårt. Jag har aldrig någonsin varit med om en graviditet från början. Har alltid kommit in när det redan gått 5-6 veckor. Den här gången vill jag verkligen vara med från början, hela vägen.

Jag har haft svag molvärk i ett par dagar nu, men när jag läser i alla mina graviditetsböcker så fattar jag att det är på tok för tidigt för det. Det är först idag ägget landar i livmordern, om det nu har blivit befruktat. Det är alltså först nu jag kanske, kanske skulle kunna känna något.

Sonen har varit sjuk i två veckor nu. Förra veckan var det riktigt illa, vi var till och med inne på akuten en natt. Trots att han mår skitdåligt så har han sitt goda humör intakt. Vi har verkligen haft en sådan otrolig tur med vår son. En sådan soltråle! Och så ”lätt”. Kan utan problem ligga och leka själv i timmar, sover hela nätterna, är lättroad. Jag tror att vi pga detta faktiskt känner att vi orkar med ett till barn så snart. Hade inte vår son varit den han är hade kanske situationen varit annorlunda. Om vi nu lyckas få ett syskon till honom skulle det inte förvåna mig om vi får en riktig mardrömsbebis..! ;-)

Imorgon kommer en av mina närmaste vänner hit och bor ett par dagar. Hon är den enda som vet att vi försöker bli med barn. Jag har lekt lite med tanken att kanske, kanske göra ett graviditetstest när hon är här. Kanske på torsdag eller fredag. Förvisso 3-4 dagar före BIM, men vem vet, det kanske gör utslag redan då? Skulle var så roligt att dela detta med henne. Samtidigt vill jag ju dela det med sambon. Att vi (förhoppningsvis) får uppleva lyckan tillsammans. Det är knepigt..

Det är så sjukt, jag är redan så inställd på att jag är gravid. Ändå säger mitt förnuft att det är 75% risk för att jag inte är det. Jag har 25% chans att bli gravid varje ägglossning. Vad är det egentligen som säger att vi lyckats denna gång?

Går runt och känner efter…

Enligt alla dessa ägglossningsuträknare som finns på nätet hade jag ägglossning igår. Idag har jag gått runt och liksom väntat på någon slags förändring i min kropp. Något litet tecken på att det skett ett mirakel. Att ägget blivit befruktat och att en bebis har börjat växa. Sjukt, jag vet! Det är bara det att de två gånger jag varit gravid tidigare har jag inte vetat om det förrän det gått ett par veckor. Jag undrar nu om jag kanske kunde känt det tidigare, om jag vetat vad jag skulle känna efter. Eller så kommer jag inte känna något alls när det väl händer och bli superöverraskad om/när jag plussar.

Iallafall så har jag fått den välbekanta ryggsmärtan som jag alltid får kring ägglossning. Har tagit en alvedon för att försöka dämpa smärtan lite. Känns iofs bra att veta att allt fungerar som det skall. Att ägget lossnat och är på vandring i min kropp. Även om det gör lite ont. Nu hoppas jag så att något skall ske.

I söndags efter att jag och sambon ”fått till det” fick jag nästan lite panik. Huvudet fylldes av en massa tankar – Är vi verkligen redo? Är min kropp redo? Hjälp, vad har vi gett oss in på? Så dags då, liksom! Dagen efter, dvs igår, kändes det bra igen. Jag antar att det kommer kännas lite märkligt och läskigt framöver. Extra mycket nu när vår lille son är sjuk och kräver ständig uppmärksamhet. Vi kan nog inte ens föreställa oss hur livet kommer att se ut med två små telingar.

Åh, vad jag hoppas nu. Den 30:e skall vi testa. Stickan ligger i badrumsskåpet och väntar. Vi hoppas på ett plus.

En känslomässig rollercoaster..

.. så känns livet just nu. Nu är det dock mest ”upp” och inte så mycket ”ned”. Efter att ha funderat fram och tillbaka under veckan som gått har sambon nu kommit med besked. Han vill att vi försöker. Han förklarade att han fått lite panik när jag köpt stickor och test, att det blev så himla verkligt. Han hade mer lekt med tanken och kanske inte riktigt insett vad han drog igång. Nu hade han i vilket fall funderat fram och tillbaka och kommit fram till att det är detta han vill. Först vågade jag inte tro att det var sant. Frågade gång på gång om han verkligen var säker. Jag vill ju att vi är två om detta och inte att han gör något för min skull, för att göra mig glad. Nu har jag vågat tro på vad han har sagt och rubriken på denna blogg stämmer igen. ;-)

Det känns så skönt att vi kommit fram till detta nu, att vi bägge vill. Jag fattar att sambon fick kalla fötter när jag lade in högsta växeln. Han behövde ett par dagar på sig att komma ikapp. Nu är vi på samma plan och det känns kanon! Så igår började operation ”bebisverkstad” på allvar! Enligt diverse ägglossningsuträknare på nätet skall jag ha ägglossning mellan söndag-måndag, och har därför fertila dagar från fredag till måndag. Kommer väl förmodligen bli lite mys ikväll också kan jag tänka. Och förhoppningsvis imorgon.. Första försöket är därmed inlett. Känns otroligt spännande!! Om vi nu mot all förmodan skulle lyckas på första försöket kommer vi ha en till bebis i mitten av december. Snacka om julklapp..!

Har känt mig lite märklig i kroppen de senaste dagarna. Nästan som mensvärk. Hade jag inte haft mens för två veckor sedan skulle jag nog misstänka att jag redan var gravid.. Skumt!

En uppdatering..

.. är kanske på sin plats!

Det har egentligen inte hänt så mycket på bebisfronten. Sambon har inte sagt ett pip om det hela, och jag har heller inte tagit upp det. Det har nämligen hänt lite annat i min närhet som upptagit mina tankar. Tråkiga saker, samtidigt som det (om jag nu skall vara helt självisk, och det får jag ju vara eftersom det är min blogg..) varit skönt att fokusera på något annat än ens egna tankar.

En av mina närmsta vänner har varit ute på äventyr, och nu har hon bestämt sig för att lämna sin man. Mannen i fråga har hamnat i chocktillstånd och har fått söka krishjälp. De har två fantastiska barn tillsammans och har, iallafall har jag trott det, levt i ett för det mesta bra och harmoniskt förhållande i tolv år. I höstas började min vän träna och äta sunt och rasade i vikt. I takt med att kilona försvann växte självförtroendet och plötsligt blev hennes liv för litet, för trångt. Hon längtade ut. Och ut kom hon och här är vi nu. Idag fick jag besked (via mejl på facebook..) om att hon lämnat sin man och jag vet inte vad jag skall göra. Jag älskar hela familjen och tycker att hon har världens underbaraste man. Visst har de gått igenom jobbiga perioder, men vilka småbarnsföräldrar gör inte det? Det senaste året har jag tyckt att de fått en helt annan harmoni i sitt förhållande, men föga visste jag.

Jag lider med hennes man, jag lider med hennes barn. Vad jag dock inte kan göra är att lida med henne. Hon är min äldsta och bästa vän, men det är hon som fattat detta beslut. Hon som splittrar en familj. Hon som träffat en annan. Jag känner mig verkligen som en usel vän, men jag tror inte att jag kan stötta henne igenom detta. Jag tycker att hon har betett sig fruktansvärt som gått bakom ryggen på sin man, och det finns inga ursäkter. Men hur säger jag detta till henne och behåller hennes vänskap? Jag älskar henne, men jag kan inte respektera vad hon har gjort! Just nu bävar jag för att telefonen skall ringa och jag skall höra henne gråta i luren.. :-(

Hur skall jag förhålla mig till detta??

Kalldusch

Det enda rätta vore egentligen att döpa om den här bloggen till ”En vill bli fyra”. För så har det plötsligt blivit. Sambon har fått kalla fötter och vet inte längre om han vill börja försöka så här snart. Det uppdagades igår när vi låg och myste och han ryckte ut den strax innan ”det var dags”. Jag blev alldeles paff och tänkte att han måste ha glömt bort sig (för vi har ju kört oskyddat ett par gånger sedan vi bestämde oss), och jag skrattade lite och sa skämtsamt att han ”brutit vår deal”. Och då kom det. Han tyckte att det (läs: ”jag”) hade skenat iväg, och att han inte menat så handgripligen att vi verkligen skulle försöka ”på allvar”, utan mer ta det som det kom. Köra oskyddat ibland, köra avbrutet ibland. ”Och blir du gravid så vill jag självklart inte att vi gör abort!”.

Jag blev alldeles kall inombords och är det fortfarande, så här 12 timmar efteråt. När han tog upp det här förra fredagen, att han verkligen ville att vi skulle försöka få till ett syskon till vår son, då frågade jag honom flera gånger om han menade allvar, om detta verkligen var vad han ville innerst inne. Just för att jag inte ville börja tänka tanken, bestämma mig och att han sedan backade. Han svarade tvärsäkert ”ja” alla gångerna. Och eftersom han var så säker så började jag själv leka med tanken och kom fram till att jag också ville. Och eftersom han var så himla säker på sin sak gick jag och köpte de där ägglossningsstickorna (som han nu sa fick honom att få lite panik, för det blev så ”allvarligt och på riktigt”). Och jag började våga längta, hoppas och känna.

Fan.

Igår var jag så arg att jag inte kunde prata med honom, och idag på morgonen har jag varit alldeles tom inombords. Vi har pratat lite om det men inte kommit fram till något. Han tycker vi kan fortsätta med ”avbrutet” och ibland fullbordat, men jag vägrar. Då ligger ju liksom beslutet hos honom varje gång, och jag kommer ju ligga där och undra vad han skall hitta på denna gång! Att spruta eller inte spruta, liksom. :-/ Så jag sa att han får bestämma sig. Antingen kör vi oskyddat, och händer det så händer det, eller så kör vi kondom varje gång och då händer det inte. För på det sättet blir det på bådas villkor.

Jag har så mycket känslor i kroppen just nu. Ilska, besvikelse, sorg.. Jag är så arg på honom för att han fick mig att känna saker jag inte vågat känna, för att han fick mig att tro att vi för en gångs skull var eniga om något som rörde vårt framtida liv tillsammans. Och jag är arg på mig själv för att jag som vanligt lät känslorna skena iväg; det var kanske det som skrämde honom? Att jag gick in i detta till 200%? Medan han mer ville ta det som det kom…

Vi får se vad som händer. Han skall fundera över helgen.

Fan.