Första försöket…

… gav resultat!

Helt galet!! Har väl iofs känt det på mig de senaste dagarna. Har varit sjukt trött och har som jag tidigare skrivit haft molvärk till och från. Vågade ändå inte riktigt hoppas, men nu har vi det. I text dessutom.

Beräknat förlossningsdatum den 6:e december. Jag är alltså i vecka 4 nu och går in i vecka 5 på måndag. Galet!

Vi har kommit överens om att behålla detta för oss själva så länge det bara går. Förra gången visste alla om det från början, men den här gången vill vi hålla lite på det. Har dock självklart inte riktigt lyckats hålla mig utan har berättat för mina två närmaste vänner… ;-) Bland annat den vännen jag var orolig skulle ha åsikter. Hon överraskade mig och blev så glad att hon började gråta när jag berättade. Det kändes sjukt skönt. Då kanske jag ska sluta oroa mig över vad folk kommer tycka och tänka om detta..?

7 dagar kvar..

.. till BIM! Om 7 dagar vet jag alltså förhoppningsvis om jag är gravid eller inte. Jag är så sjukt spänd just nu och går verkligen runt och känner efter hela tiden. Försöker koppla bort det och tänka och fokusera på annat, men det är jäkligt svårt. Jag har aldrig någonsin varit med om en graviditet från början. Har alltid kommit in när det redan gått 5-6 veckor. Den här gången vill jag verkligen vara med från början, hela vägen.

Jag har haft svag molvärk i ett par dagar nu, men när jag läser i alla mina graviditetsböcker så fattar jag att det är på tok för tidigt för det. Det är först idag ägget landar i livmordern, om det nu har blivit befruktat. Det är alltså först nu jag kanske, kanske skulle kunna känna något.

Sonen har varit sjuk i två veckor nu. Förra veckan var det riktigt illa, vi var till och med inne på akuten en natt. Trots att han mår skitdåligt så har han sitt goda humör intakt. Vi har verkligen haft en sådan otrolig tur med vår son. En sådan soltråle! Och så ”lätt”. Kan utan problem ligga och leka själv i timmar, sover hela nätterna, är lättroad. Jag tror att vi pga detta faktiskt känner att vi orkar med ett till barn så snart. Hade inte vår son varit den han är hade kanske situationen varit annorlunda. Om vi nu lyckas få ett syskon till honom skulle det inte förvåna mig om vi får en riktig mardrömsbebis..! ;-)

Imorgon kommer en av mina närmaste vänner hit och bor ett par dagar. Hon är den enda som vet att vi försöker bli med barn. Jag har lekt lite med tanken att kanske, kanske göra ett graviditetstest när hon är här. Kanske på torsdag eller fredag. Förvisso 3-4 dagar före BIM, men vem vet, det kanske gör utslag redan då? Skulle var så roligt att dela detta med henne. Samtidigt vill jag ju dela det med sambon. Att vi (förhoppningsvis) får uppleva lyckan tillsammans. Det är knepigt..

Det är så sjukt, jag är redan så inställd på att jag är gravid. Ändå säger mitt förnuft att det är 75% risk för att jag inte är det. Jag har 25% chans att bli gravid varje ägglossning. Vad är det egentligen som säger att vi lyckats denna gång?

Går runt och känner efter…

Enligt alla dessa ägglossningsuträknare som finns på nätet hade jag ägglossning igår. Idag har jag gått runt och liksom väntat på någon slags förändring i min kropp. Något litet tecken på att det skett ett mirakel. Att ägget blivit befruktat och att en bebis har börjat växa. Sjukt, jag vet! Det är bara det att de två gånger jag varit gravid tidigare har jag inte vetat om det förrän det gått ett par veckor. Jag undrar nu om jag kanske kunde känt det tidigare, om jag vetat vad jag skulle känna efter. Eller så kommer jag inte känna något alls när det väl händer och bli superöverraskad om/när jag plussar.

Iallafall så har jag fått den välbekanta ryggsmärtan som jag alltid får kring ägglossning. Har tagit en alvedon för att försöka dämpa smärtan lite. Känns iofs bra att veta att allt fungerar som det skall. Att ägget lossnat och är på vandring i min kropp. Även om det gör lite ont. Nu hoppas jag så att något skall ske.

I söndags efter att jag och sambon ”fått till det” fick jag nästan lite panik. Huvudet fylldes av en massa tankar – Är vi verkligen redo? Är min kropp redo? Hjälp, vad har vi gett oss in på? Så dags då, liksom! Dagen efter, dvs igår, kändes det bra igen. Jag antar att det kommer kännas lite märkligt och läskigt framöver. Extra mycket nu när vår lille son är sjuk och kräver ständig uppmärksamhet. Vi kan nog inte ens föreställa oss hur livet kommer att se ut med två små telingar.

Åh, vad jag hoppas nu. Den 30:e skall vi testa. Stickan ligger i badrumsskåpet och väntar. Vi hoppas på ett plus.

En känslomässig rollercoaster..

.. så känns livet just nu. Nu är det dock mest ”upp” och inte så mycket ”ned”. Efter att ha funderat fram och tillbaka under veckan som gått har sambon nu kommit med besked. Han vill att vi försöker. Han förklarade att han fått lite panik när jag köpt stickor och test, att det blev så himla verkligt. Han hade mer lekt med tanken och kanske inte riktigt insett vad han drog igång. Nu hade han i vilket fall funderat fram och tillbaka och kommit fram till att det är detta han vill. Först vågade jag inte tro att det var sant. Frågade gång på gång om han verkligen var säker. Jag vill ju att vi är två om detta och inte att han gör något för min skull, för att göra mig glad. Nu har jag vågat tro på vad han har sagt och rubriken på denna blogg stämmer igen. ;-)

Det känns så skönt att vi kommit fram till detta nu, att vi bägge vill. Jag fattar att sambon fick kalla fötter när jag lade in högsta växeln. Han behövde ett par dagar på sig att komma ikapp. Nu är vi på samma plan och det känns kanon! Så igår började operation ”bebisverkstad” på allvar! Enligt diverse ägglossningsuträknare på nätet skall jag ha ägglossning mellan söndag-måndag, och har därför fertila dagar från fredag till måndag. Kommer väl förmodligen bli lite mys ikväll också kan jag tänka. Och förhoppningsvis imorgon.. Första försöket är därmed inlett. Känns otroligt spännande!! Om vi nu mot all förmodan skulle lyckas på första försöket kommer vi ha en till bebis i mitten av december. Snacka om julklapp..!

Har känt mig lite märklig i kroppen de senaste dagarna. Nästan som mensvärk. Hade jag inte haft mens för två veckor sedan skulle jag nog misstänka att jag redan var gravid.. Skumt!